72 dagar. And counting.


Barn 4 är ingen plats man planerar att komma till. Här hamnar de sjukaste barnen direkt efter förlossningen. De som är för tidigt födda eller som har andningsproblem, hjärtfel eller låg födelsevikt, till exempel. 

Barn 4 är ingen plats man stannar länge på. De flesta som kommer hit lämnar avdelningen inom några dagar. Några slussas vidare till specialistvård. Andningsbarnen hamnar på Astrid Lindgrens, hjärtebarnen i Göteborg. Bara neobarnen stannar.

Barn 4 är ingen plats man skaffar sig vänner. På morgonen sitter vi och fikar tillsammans och pratar om att fira med tårta när någon av oss slussas ut. På eftermiddagen är den andra förälderns rum tomt och urstädat och man kommer på att man glömt bort att fråga efter deras namn.

Nu har vi varit inskrivna på sjukhus i 72 dagar. Av dem har jag sovit två nätter hemma. Det börjar bli tröttsamt.

En ljuspunkt: igår träffade vi en tjej som sökt jobbet som sköterska till Eddie. Hon verkar stabil. Nu hoppas vi att kommunens kvarnar kan mala lika fort som de gjort hittills och att vi snart får sova hemma åtminstone några nätter i veckan.

Säga vad man vill om landsting och kommun, men under pärsen vi gått igenom de senaste 72 dagarna finns det verkligen ingenting att klaga på. Det är så här skattepengar ska användas.

Kändisar med track


Bildkälla

Dagens aha-upplevelse var när jag hittade en sajt med listor på kändisar som har eller haft track. Även om de inte fått tracken av samma anledning som Eddie så tycker jag ändå att det är lite coolt. För vem hade kunnat tro att Catherine Zeta Jones, Elizabeth Taylor, en tysk kejsare och Roy Horn (Siegfried & Roy) alla varit med om samma sak som Eddie (nåja, nästan samma).

Här finns berättelserna bakom kändistrackarna.

Här finns hela listan på trackade kändisar, mer eller mindre förvånande.

Tankar om förkylning på isoleringsrum – uppdaterad


Kräkningen under trackbandsbytet igår (när tracken åkte ut) visade sig vara mer än bara en kräkning. Under hela gårdagen fick vi torka kräk och suga slem oupphörligen. Vid sextiden på kvällen blev det ohållbart och vi fick åka tillbaka till sjukhuset tidigt. 

Storasyskonen parkerades framför tvn i dagrummet och jag och Jens fick vara med Eddie på isoleringssal då det fanns misstanke om diverse infektionssjukdomar. 

Det är tydligen inte helt ovanligt att trackbarn kräks när de är förkylda, de kan ju inte hosta upp slem och och kräks upp det istället. 

Sugningarna har också blivit betydligt fler sedan igår. Under eftermiddag, kväll och natt sög vi var femte minut eller oftare.

Bakterieproverna har kommit tillbaka negativa, nu väntar vi på RS-svaret innan vi får åka hem. Förhoppningsvis är det bara ett vanligt rhinovirus. Men jäklar vilken påfrestning om det ska vara såhär varje gång han blir förkyld.

Nu känner jag mig dålig också, men det är bra. Är det Eddie som smittat mig får han ju antikroppar mot förkylningen via mjölken.

Uppdatering 15:00

Proverna visar ingen infektion. Troligtvis fick han ned blod i lungorna i samband med dekanyleringen och det är det som orsakat en inflammation. Eddie mår bättre och har ingen feber längre. Han hostar inte heller upp lika mycket slem som tidigare. Vi är därmed utsläppta från isoleringen. 🙏

Kräks i kanylen!

Den här dagen började värre än man hade kunnat önska. Allting gick bratills det var dags för nackbandsbyte. Det i sig är nästan aldrig några problem. Eddie brukar somna och sova igenom åtminstone hälften av bytet. Självklart är det ett riskmoment när man knyter loss banden som håller fast tracken, men eftersom vi gör det varje dag brukar vi inte vara speciellt oroliga för att tracken ska fara ut. Men det gjorde den idag.

Jens höll på att rengöra runt stomat när jag märkte att eddie började ulka. Strax därpå kom en kaskadkräkning á la exorcisten. På ren ryggmärgsreflex vänder jag honom i framstupa sidoläge och glömde någonstans på vägen bort att hålla fast kanylen, varpå den flög ut när han hostade. 

Vi har övat nackbandsbyte med kräkning på docka i Stockholm, men det är förstås en helt annan sak att hantera en levande, sprattlande, ulkande bebis. 

Någonstans sitter ändå utbildningen i ryggmärgen. Jag höll barnet och ropade tvåstaviga kommandon till sköterskorna och till jens: ”hämta läkare”, ”sug i stomat”, ”för in den på utandning”.

Även om det inte tog många sekunder innan tracken vara tillbaka på plats så hann han ändå bli rejält blå i ansiktet. Inte för att stomat är instabilt utan för att han tog i och skrek så mycket att stomat drog ihop sig. Är han lugn kan han andas genom stomat i säkert en timme.

Nu ligger saturationen något lägre än vad vi är vana vid och i och med införandet av kanylen har vi troligtvis rispat slemhinnorna så det kommer lite blod när man suger. Det blev alltså inte den snabba fredagshemgång som vi hade hoppats på. 

Nu har vi gått igenom vad som hände, jag och jens, utvärderat och lagt upp en plan för nästa gång något sånt här inträffar. Lite skärrad blir man förstås men jag tror nog att sjuksköterskorna blev mer tagna än vad vi blev. Det är ju lättare att vara den som gör en den som tittar på.

Nu hoppas vi innerligt att vi slipper fler kräkningar under nackbandsbyte. Han blir så medtagen och det påverkar förstås också viktuppgången som vi kämpar med.

.

Åka med prematurtåget


Eddie ligger ju på samma avdelning som prematurbarn från hela Norrland. Det har sina fördelar när det ska delas ut godsaker från prematurföreningen. Det är förstås störst åtgång på de väldigt väldigt små kläderna, vilket innebär att det finns fina 50/56 som blir över. De fick vi! 

Stort tack till alla ideella krafter som syr de fina kläderna och stickar fina strumpor, filtar och mössor till våra barn. Läs mer på Prematurföreningens blogg.

Att samla milstolpar

Det är svårt att överblicka de senaste två månaderna, imorgon fyller Edvard jämnt och han har fått vara med om så vansinnigt mycket mer än barn i hans ålder, både äventyr och elände.

För oss föräldrar är det lätt att fastna i, och älta, det som varit jobbigast, som tiden i respirator, den kändes evighetslång. Men älta måste man, det är sjukhuskuratorn noga med att påpeka. Och det behöver inte innebära att man når en lösning, utan att man börjar acceptera hur saker och ting förhåller sig. 

För mig, som är både praktiskt och logiskt lagd, är det svårt att acceptera att man inte alltid tar steg framåt utan att det faktiskt är ok att stå och stampa.

Några viktiga mål har vi ändå uppnått, Eddie och jag. Det är den här resultatinriktade mamman den första att erkänna.

  1. Kom ut ur respiratorn
  2. Tog bort sonden 
  3. Tog bort infarterna
  4. Dagpermissioner 

I dag har också det hårda arbetet med matning varannan timme dygnet runt gett resultat: 5 kg-tröskeln har passerats! I morgon, på Eddies tvåmånadersdag, ska brorsorna baka tårta.

Matenmatenmatenmaten pt. 2


Vi tillmatar med infatrini för att Eddie ska växa snabbare. Det är inte så lätt för honom att få i sig all mat han behöver och detta är som gräddversionen av babysemp. Det finns en smörversion också, men så långt har vi inte hunnit ännu.

Nu till frågan: kan man ha det i kaffet?