Du kan inte vinna över mamman! (om tacksamhet)


Julen kallas med rätta för givandets högtid. Med det sagt borde advent kallas för köpandets högtid. Av den anledningen, men inte bara den anledningen, brukar jag köpa alla presenter långt innan december startar. Helst redan under sensommarrean.

För mig är advent snarare tacksamhetens högtid. Jag är tacksam för juleljusen i fönstren, det tunna, vita lagret snö som speglar lamporna och dövar novembermörkret. Det blir ju aldrig riktigt mörkt under advent, trots att det är den mörkaste tiden på året. Som Erik Blomberg skrev 1920:

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är.

I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.

Eller med Leonard Cohens ord (Anthem, 1992):

There’s a crack in everything

That’s how the light gets in

Själva förutsättningen för att vi ska kunna vara lyckliga är att vi känner olyckan och lidandet, för att vi ska glädjas över att få måste vi sakna och för att känna riktig tacksamhet måste vi ha upplevt både avund och besvikelse.

Det är därför tacksamhet är min favoritkänsla. Om jag känner tacksamhet vet jag att jag besegrat småaktighet och förtret, brutit igenom sprickan och hittat den tindrande stjärnan mitt i mörkret.

Advent är också förväntan och längtan. Vi längtar efter julafton, jullov, julmat, släkt och vänner vi inte sett på länge. Och även om vi inte pratar om det så mycket så beror allt detta på längtan efter det lilla Jesusbarnet, en av de mest centrala figurerna i vår kultur. 

Så är det ju med barn. Man längtar efter att de ska födas i nio månader, sedan längtar man efter dem hela livet om de inte är alldeles i närheten. Det är därför barn är den största och mäktigaste gåvan vi nånsin får. De för med sig lika mycket oro, rädsla och självuppoffring som glädje , tröst och kärlek. Vi tror att det är vi som lär barnen saker när det egentligen är de som lär oss allt från tålamod till ordning och reda, och förstås: tacksamhet.

Det finns inga ord för att beskriva tacksamheten jag känner till mina tre barn. Över att Rocky har danat mig till vuxen, att Charlie har lärt mig simultanförmåga, att prioritera och att glädjas åt det lilla och att Eddie fått mig att omvärdera allt jag tagit för givet, och lärt mig att klara av så mycket mer än vad jag nånsin trodde att jag var kapabel till.

Julen kallas med rätta för givandets högtid. Men med allt jag fått av ungarna skulle man kunna tro att det är julafton året om. Även nu när jag firar första advent på sjukhuset med Eddie, ett ljumskbråck och en påse ostkrokar är jag ganska nöjd med tillvaron och jag har bara en sak till att säga:

”Bring it on, livet. Du kan inte vinna över mamman.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s