Friheten på förskolan

Nu har Eddie gått på förskolan i två månader. Det känns som en evighet och som en kort sekund samtidigt. Han trivs verkligen hur bra som helst och vi som jobbar som personal till Eddie får anstränga oss för att klara av att hålla oss i bakgrunden medan han upptäcker en helt ny värld, med kompisar, rutiner och äventyr.

Risken är att vi hjälper honom för mycket, han ska ju inte ha någon specialbehandling bara för att han har track, anledningen till att det alltid finns två vuxna tillgängliga bara för honom är att kunna fixa hans track om den inte funderar som den ska.

Det kan vara ganska frustrerande att stå och titta på hela dagarna, att inte komma framstörtande när Eddie ber om hjälp att hämta saker, att istället låta honom lära sig att klara av saker på egen hand. Men man får helt enkelt bara bestämma sig.

Det har varit många inskolningar på sistone. Bara senaste veckan har vi skolat in två nya resurspersoner på förskolan. Det känns ganska fullt, men samtidigt är det en möjlighet för mig att prova på att lämna Eddie med sina två resurspersoner, att jag får se att både de och han faktiskt klarar sig alldeles utmärkt utan mig.

Det är tufft att lämna sitt barn på förskolan, det har jag personlig erfarenhet av två gånger tidigare, men att lämna ifrån sig ett barn med andningshandikapp är en mardröm. Huvudet säger att det kommer att gå bra, men hjärtat blöder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s