Så börjar helvetesdygnet

Giovanni da Modena, “Hell” (1412-15)

Uppdatering 25/1 Nämen hallå! Läs gärna det gnälliga inlägget nedan, men vet att allt gick bra och att vi kom ut ur helvetet både hela och rena. Dessutom har kommunen nu beslutat att arvodera oss om vi måste vikariera för Eddies personal. Så nu kan vi vara hemma från jobbet och slippa oroa oss för ekonomin i alla fall. Jag är så glad över att vår kontaktperson på kommunen är flexibel på det sättet. Vissa människor i ett annars strikt opersonligt byråkratiskt system är verkligen guld värda.

——originalpost nedan——-

Jag är på väg ned i Dantes helvete. Förhoppningsvis vänder jag ganska snart tillbaka upp igen, men dygnet som kommer känns närmast som en Golgatavandring.

Det är inget speciellt ovanligt egentligen. Det är bara droppen som får bägaren att rinna över.

Imorgon kl 6:30 ska jag stiga upp och lösa av Eddies nattpersonal. Sedan vikarierar jag för Eddies sjukskrivna dagpersonal fram till 13 då min man kommer hem och löser av mig. 13-21 jobbar jag på mitt vanliga jobb. 21 börjar jag jobba hemma igen: nattvak fram till 07:30 på tisdag då dagpersonalen förhoppningsvis anländer. Sedan är det tillbaka till mitt vanliga arbete igen 8:30.

Jag ska alltså jobba 30 timmar i sträck (minus några timmar på natten som Jens tar).

Frågor på det?

1. Vad får du betalt av kommunen som beviljat insatserna och därmed är skyldiga att se till att passen är bemannade? Ingenting

2. Varför vabbar du inte? Eddie är inte sjuk, jag får därmed ingen inkomst om jag är hemma.

Slutcitat/Ridå

Jag stod vid mitten av min levnads bana

då i en nermörk skog jag mig befann,

där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan

en skog så full av grymheten och nöden;

vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –

men skall jag säga er hur tröst jag fann,

så må jag måla färdens alla öden.

Dante Alighieris La Divina Commedia – i Ohlmarks översättning

Annonser

Blod är tjockare än slem

Jag har precis sett På spåret på sjukhus. Jag gjorde det några gånger förra säsongen för att Eddie låg inlagd men man glömmer fort och tror att den senaste tidens erfarenheter är någon slags sanning.

Eddie har checkat av så många coola framsteg under hösten att jag blir alldeles yr av att tänka på det. Dessutom har vi sluppit sjukhusvistelser ända sedan juni (tja, typ, men trackbytet i Stockholm räknar jag inte riktigt. Det var mer som en minisemester).

Så när Eddie började blöda ur tracken i lördags ökade vi inhalationerna och undvek talventil och utevistelse. Tyvärr var det för lite och för sent, för när Eddie sedan kom tillbaka till förskolans fenomenalt torra luft i måndags var det som att hans luftstrupe gick in i väggen. Han fick ”näsblod” i tracken, som inte gav med sig. På tisdagsmorgonen hostade han upp blodklumpar stora som tioöringar och jag var livrädd att nån av dem skulle sätta sig fast i tracken och blockera luftvägen. Sedan dess har vi varit på sjukhus med en ständigt ökande dos adrenalin att inhalera.

Nu, dag sju in i detta ständiga blödande, undrar jag om det finns nåt blod alls kvar i pojken.

Det märkliga är att läkaren inte ser någon sår, granulom eller annan blödningskälla. Visserligen är Eddie torr och rodnad i halsen, men det är också bara det.

Humöret är det heller inget fel på. Han kör fullt-ös-medvetslös med både personal och patienter dagarna i ända. Och den lilla trösten är väl ändå det, att mellan hostningarna och blödningarna är allt som vanligt. Fast på sjukhus.