Uppmaningen: Aldrig magnetröntgen med metall i tracken

Idag är en spännande dag för oss. Det är också en nervös dag. Eddie är just nu och gör magnetröntgen för att läkarna ska kunna fastställa att det faktiskt rör sig om en godartad tumör på hans stämband, ett så kallat ”storkbett”, som jag tidigare skrivit om.

När man gör magnetröntgen är det viktigt att man inte har någon metall inne i kroppen. Eddies track har en metalltråd som förstärkning, vilket innebär att han måste byta till en ren plasttrack innan han magnetröntgas.

När jag lämnade av honom i förberedelserummet inför magnetkameraröntgen hade han somnat och hans öron näsa hals-läkare skulle precis byta till en cuffad tack. Jag dubbelkollade med läkaren att den nya tracken skulle klara av magnetkameran, jag blev nämligen lite förvånad eftersom de hade tagit fram trackar av samma märke som den Eddie har till vardags. ”Ingen fara”, sa läkaren, ”den här är godkänd för magnetröntgen”.

Alldeles nyss ringde narkossköterskan till mig. Hon berättade att Eddie mår bra, men att tracken inte hade fungerat tillsammans med magnetkameran.

Nu kommer det förstås att bli förseningar eftersom de måste söka rätt på den där plasttracken som jag rekommenderade från början och som jag upprepat gång på gång för alla i vårdpersonalen som frågat.

Nästa gång litar jag inte på någon.

Annonser

Det stora mattestet

Igår kändes ungefär som när jag jobbade med SVT Plus. Vi var i ett labb och vi testade barnmat. Så långt stämmer allt bra. Skillnaden denna gång var att vi utöver smak, pris etc även skulle bedöma hur maten går ned i magen.

Eddie var på sväljröntgen.


Med Pappa i röntgenmaskinen 

Tracken sitter så till på halsen att det är svårare att svälja och lättare att kräkas, vilket innebär att läkarna vill vara extra försiktiga så att han inte aspirerar, dvs drar ned mat i lungorna. Bröstmjölk är väl en sak, den är ren, lättflytande och lätt art hosta upp. Det är värre att få grötklumpar i vrångstrupen, det kan orsaka skador på eller infektioner i lungorna.

Nu är Eddie så stor att det snart är dags att börja med smakportioner och därför gjorde vi den här undersökningen igår tillsammans med röntgenöverläkare och logoped. Min sjuksköterskekompis, han som tejpat över sitt efternamn på id:t av rädsla för att bli förföljd av psykfall, var också där. Han är kul – och han har röntgat Eddie tidigare.

Undersökningen går till så att logopeden blandar bröstmjölk med grötpulver till olika tjocklekar. Sedan blandar man kontrast i mjölken och röntgar barnets strupe när han äter. Då kan man se vilken konsistens som är lättast att svälja. 


Dagens meny.

Det gick dock inte fullt så smidigt som vi hade hoppats. Eddie är ju lite av ett matvrak, och när han bara fick ta några klunkar innan han blev avbruten för att testa en annan konsistens slog han över till stabsläge och satte igång flyglarmet.

Utöver mamma som höll upprätt mot röntgenplåtarna och pappa som matade krävdes:

  1. En läkare som skötte röntgenmaskinen
  2. En sjuksköterska som skötte babblarna på ipaden
  3. En sjuksköterska som administrerade mutgodis (glukos)
  4. En undersköterska som skötte sugningarna

Jag undrar vad timkostnaden på den röntgen blev 😱

I sinom tid hittade vi dock den konsistens som fungerade allra bäst och som han svalde i stora klunkar utan att aspirera.

Problemet löst och vidare till kanylbyte och fiberskopi. Det skriver jag om i nästa inlägg.